Asien

Att flytta till Sverige

Det är nu ett antal månader sedan jag stod där på Arlanda och skulle
då flytta hem till Sverige, det ”nya Sverige” för mig. Det känns redan som det
var en tid sedan jag stod där på Arlanda. Jag kom till Sverige med två väskor, iklädd jeans
och i en långärmad tröja.

Utomhus var det – 16 C. Jag lämnade in väskorna på
bagageförvaringen och begav mig till Stockholm City för att handla kläder. Jag
behövde vinterjacka, skor osv. Det är väl det jag kommer ihåg av min ankomst till Sverige, rent konkret.

 Livet har kanske börjat komma ikapp mig nu, det svenska livet
medans jag lever med alla minnen och en ständig längtan till allt jag lämnat. Det svenska livet är inte dåligt men mycket annorlunda än mina år utomlands.

Jag är verkligen dubbel inombords, det är inte enkelt att leva här och nu. Jag sover här, äter här och lyssnar på svenska språket dagligen, men i telefonen blir det mycket engelska till de som är långt borta från mig, iallafall geografiskt.

moskee
Jag tror inte jag kan sammanfatta mina år utomlands på ett kort
och bra sätt, iallafall inte just nu. Det är nog en känslomässig, kulturell och
vanemässig process som jag genomgår, och den tar tid. Jag tror inte att det
blir punkt bara så där, eftersom det är många intryck och erfarenheter som påverkat mig i livet. Intryck som förändrat mig, till det bättre. Jag har utvecklats, mycket!

Mina utlandsår är och har förblivit en tid som alltid kommer att finnas i mitt hjärta och på min näthinna en lång tid framöver, vissa fotavtryck är där för alltid.

Tack för det!

Vad är det då för någonting som jag saknar eller ofta tänker ofta
på?  

Människorna! Jag har hunnit känna på livet i södern i USA,
Filippinerna och vardagslivet i Kuala Lumpur i Malaysia. Men det är människorna på Filippinerna jag mestadels tänker på. De goda, glada och fina filippinarna.

Hos dem har jag inte funnit mycket av det jag ogillar, ytligheten. Utan där finns ett intresse för mig och av min
familj men också intresset att dela med sig av sina liv, till mig. Givmildheten och det naturliga att vara naturlig, är något som jag uppskattat och uppskattar mycket.

Det är ER som jag saknar mycket! Dom har lärt mig mycket om mycket här i livet!

Smyckestillverkning
Dofterna av värmen, den heta värmen. På Filippinerna var det havsbriset eller den doften som jag möttes av varje morgon efter nattens regn.
Medans det i Kuala Lumpur var dofterna av alla fina orkidéer, som faktiskt inte luktade speciellt gott. Men det var ögat som såg det vackra i dem, vilket gjorde att jag alltid doftade på fredagens inköpta orkidéer.
Bohol
Solen, den ständiga solen! Sol och värme gjorde mig glad och jag
är övertygad om att livet var och är enklare i sol än i snö. Jag lärde mig att tycka om värmen, även om den är tryckande för en normal nordbo.

Nä, jag klagade sällan över att det var för varmt. På Filippinerna var det rätt vanligt att AC saknades, vilket var ett måste för de flesta i KL.

Så olika liv jag levt i Asien. Livet kring ekvatorn var rätt skönt!

Bohol
Stränderna, mina egna små smultronställen. Stränder fulla med
kokosnötter som guppade omkring vid strandbrynen. Stränder där man satt och njöt av doften från tång eller fisk samtidigt som träbåtarna gnekade. Stränder utan solstolar, solparasoll och strandförsäljare.
cebu
Cha-Cha, vår inneboende hushållerska som blev min vän. Hon lärde
mig mycket om vardagslivet i Filippinerna, maträtter och uttryck. Jag lärde
hennes smyckes tillverkning och bakning. Hon lärde mig också hur man vet om fisken på marknaden är färsk, hur man ska knacka i vattenmelonen för att veta om den också är färdig för att äta osv. Hon blev som min dotter och i hennes familj fick vi en extra familj att bry oss om.
adlawan school
Mina skolbarn på ön Bohol. Nu kan jag inte längre ta snabbåten över från Cebu för att titta till mina kära. Inte heller träffa min fina vän
Ester som bor där. Avstånden är långa och vardagen är som förbytt.
desserts
Maten, jag saknar mycket de olika Asiatiska köken. Förmånen att till en
liten peng äta god mat från Asiens olika kök, det saknar jag mycket.
Att ena dagen äta malajiskt  indiskt eller japanskt, eller varför inte koreanskt och filippinskt. Allt är så lättillgängligt och maten ÄR så god. Jag saknar min
måndagslunch hos den indiske gatukocken i China Town, han som serverade mig 3 indiska rätter med ris på curry blad.
chinese tea
Naturen och storstaden. Allt på samma gång. Ena dagen
promenerade jag i en park i centrala KL med aporna som hoppade runt omkring mig, för att nästa dag traska på risfälten. För att därefter få erbjudandet om en färsk kokosnöt som någon i grannskapet klättrade upp i ett palmträd. För att knacka på frukten och därefter med machetes skära av den från palmens krona. Färskare kunde det inte bli!
Kuala Lumpur
Alla högtiderna och kulturerna som jag möttes av i KL, den kinesiska, indiska och den malajiska kulturen. Det var helgdagar nu och då.
Jag lärde mig mycket om andra kulturer väldigt snabbt och livet blev mer
ödmjukt och spännande. Jag saknar verkligen denna mångkulturella tillvaro i
livet.

Arbetet med vännerna i silverstudion i KL eller vännerna på
fotokursen på Filippinerna, saknaden finns där.

Katarina
 Kaffe och te stunderna med mina internationella vänner i KL.

Hissen upp eller ned till något av de fina gymmen.

suasana sentral
Resorna. Allt fanns bara runt hörnet, som Kambodja, Singapore,
Thailand, Guam…..
invited to Hari Raya
Hembjuden till de lokala riktiga livet.Inte alla förunnat!
Mango frukterna på Filippinerna, de saknar jag mycket! osv.
 Det lättklädda livet, i en kjol och sandaler.
OCH

OCH

Jag tror mig veta att jag snart återvänder till Asien för ett besök. Inom mig finns fortfarande intresset att göra slag i saken med mina Filippinerna planerna, som tog fart våren 2006.

Dock inser jag att det är kontrasterna i livet som är tjusningen, mer än någonsin just nu!

9 comments

  1. Ett otroligt intressant och väldigt bra skrivet inlägg Katarina. Du har många intressanta möten bakom dig och många underbara vänner som du förhoppningsvis kommer att kunna fortsätta hålla kontakten med. Jag vet ju själv vilken stor omställning det var för mig och för oss då vi gjorde försöket att flytta tillbaka till Sverige och det som en gång i tiden varit vårat och som på något sätt ändå alltid kommer att vara hem för oss också. Det tar tid att ställa om. Det tog mig nog minst 1 till 1.5 år innan jag kände att jag började hitta hem och landa i Sverige även om vi sedan tog beslutet att lämna igen. Man vet aldrig vad som händer. Kanske dyker det upp nya chanser och tillfällen till en tillvaro i solen igen. Just den långa mörka vintern vande jag mig aldrig vid igen efter åren i solen i Alabama. Jag tror dock inte att det är omöjligt att hitta hem igen och trivas utmärkt i Sverige men man får ge sig själv TID. Du är en stark och modig person med mycket driv och gnista i Katarina. Jag är säker på att det kommer gå bra för dig vart du än befinner dig i världen. Jag är så glad att vi fick chansen att träffas i Stockholm förra året.
    Vad kul att du får chansen att åka tillbaka till Asien på besök igen. Vem vet om du kanske inte hamnar där igen så småningom.
    Väldigt bra skrivet inlägg.

    Svara
    • Tack Desiree för ditt fina svar på mitt senaste blogginlägg. Du vet hur det var att återvända till Sverige efter några år utomlands, det var inte enkelt. Det kommer jag ihåg! Det var mycket roligt att träffas i Stockholm förra året och jag hoppas vi kan ses snart igen, någonstans i världen. Har man en gång börjat röra på sig runt om i världen så finns lusten och nyfikenheten att bege sig ut igen! Roligt att du gillar min bild med de muslimska kvinnorna, det är en av mina älsklingsbilder! Kram

      Svara
  2. Känner mig lite sorgsen efter att ha läst det här inlägget, för jag känner verkligen din saknad och förstår vad du gått miste om. Önskar så att jag hade besökt dig på plats förra året när jag var i Singapore, då när jag hade tillfälle. Kanske kan vi åka till Adlawans skola tillsammans någon gång. Det hade varit jättekul! Du minns säkert att vi talade om det förra året 🙂
    Älskar det här inlägget, trots att det andas sorg mellan raderna, förstår din längtan, för trots bara en vecka i Singapore förälskade jag mig i platsen och vill tillbaka till solen, värmen och den höga luftfuktigheten.

    Kramar från Kim <3

    Svara
    • Åhh,intressant att läsa att du blev sorgsen när du läste mitt blogg inlägg. Jag önskade verkligen att du skulle ha besökt mig i KL. när du ändå var i grannskapet! Det hade varit roligt och jag hade tänkt ta med dig till Melakka! 🙂 Längtan finns där och jag vet att jag här och nu kommer att leva i Sverige, men är inte alls oäven för nya äventyren. Vem vet! Nästa gång kanske vi kan sammanstråla vid skolan. Det vore verkligen roligt!

      Svara
  3. Måste också säga att jag tycker bilden på dig tillsammans med de andra fyra kvinnorna i slöja är otroligt fin. Den känns så mångkulturell. Jag tror att det är så att man längtar tillbaka till de platser där man lämnade en bit av sitt hjärta. Södern och Alabama kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta också.
    Kram!

    Svara
    • Jag förstår att södern och Alabama blev där du lämnade ditt hjärta! Men du har haft möjligheten att besöka dessa plaster, vilket måste ha varit underbart! De fyra kvinnorna i slöja var så intressanta att möta, de bodde runt hela jordklotet och var hemma i KL för att fira en muslimsk högtid med sina familj!

      Svara
  4. Råkade landa här från Annikas blogg. Väcker minnen hos mej från vår tid i Bandung (Java), Indonesien. Min man var geolog och fick (frivillig) förflyttning dit 1980-83. Vi hade också en inneboende hushållerska som blev som en dotter till oss. Hennes man och barn bodde på en tea plantation i bergen. Varannan veckända åkte hon hem och varannan kom dom till vårt hus.
    Indonesierna var som du beskriver Flilippinerna; oerhört vänliga och generösa med vad lite dom hade.

    Min son var på college vid den tiden och kom hem på sommarlov. På så sätt blev vi bekanta med många ungdomar. Varje torsdag had vi 3-4 av dom på middag. Alla ville förbättra sej i engelska. Har fortfarande kontakt med en del av dom. När jag skulle lämna Bandung och tog tåget ner till Jakarta, rann tårarna hela vägen. Jag ville så gärna ha stannat ett par år till. Nu bor jag i nästan samma suburb som Annika. Reser till Sverige vart el. varannat år men skulle aldrig vilja bo där igen. Men – jag reste därifrån 1951!!

    Ruth i Virginia

    Svara
  5. Hej Ruth och välkommen hit! din beskrivning om vad ni har varit med om känner jag igen. Indonesier och Filippinare är verkliga fina och positiva människor. Jag har besökt Jakarta som jag gillade mycket, men det berodde kanske på att vi har indonesiska vänner där, då min man hade bott där i över 7 år.Oj, du har varit utanför Sverige sedan 1951, du måste verkligen ha upplevt världen då inte många ens rest utanför Sveriges gränser. Så spännande!

    Svara
  6. Fina bilder och fint berättat! Det gav verkligen en känsla av vad du saknar. Jag förstår att det kan vara svårt att byta kultur, både åt ena och andra hållet. Och sedan har man ju med sig något, som man inte riktigt kan dela med andra. Jag vet inte säkert hur dina planer ser ut, men jag tror att du är en sån person som kommer hitta fram till det du trivs med, oavsett om det är här eller där. Om du är i Pampas marina igen så måste du förstås komma och hälsa på i vår båt! 🙂

    Svara

Have your say